Det här måste ni läsa först! Jag är ingen bra författare och gillar inte att skriva noveller och sånt där haha så därför blev den här som den blev helt enkelt. Har inte orkat läsa igenom den än så det kan vara lite stavfel och sånt där. Säg vad ni tycker om den, inte bara bra/dålig utan varför och sådär, ja ni fattar:) Skulle velat haft en annan mening på slutet, nåt förslag på va det kan va?:) Jag är inte direkt nöjd med den, men den får duga tycker jag! Den har inget namn än, förslag?:)

So here it comes, min "jättebra-iga"novell:
Dörren gnisslade till. En lång person spärrade upp ögonen. Hon drog händerna genom sitt mörka, långa hår. Med andan i halsen smög Emma försiktigt upp från sängen. Hon tittade mot fönstret med persiennerna, de var neddragna, men man kunde ändå se mellan gliporna att det fortfarande var mörkt ute. Det var inte så konstigt, det var ju mitt i natten. Emma tog tag i baseballträet och trippade på tå ut från sovrummet till köket. Hon hörde knakande steg, alltså är inbrottstjuven i vardagsrummet.

Emma hade länge klagat på Johan om att han skulle fixa golvet som knakar varje gång man går på det. Johan har nu varit Emmas pojkvän i snart fyra år, men de har bara bott ihop i ett och ett halvt. För en kort sekund glömde hon bort allting och tänkte istället på att Johan alltid är så lat. Men påmindes sekunden senare att det faktiskt är någon hemma hos dem, i deras lägenhet. Telefonen låg på bordet ovanför henne. Hon sträckte på armen för att nå telefonen men då… ramlar vasen.
– Krasch, på golvet låg det nu glasbitar överallt, vattnet och de torkade blommorna låg utspridda. Smällen var stor.
­– Nej nej nej, hoppas att det inte hördes.
Hon lyssnade om hon hörde några steg, det gjorde hon inte. Inte ett enda ljud. Så hon knappade in numret på telefonen hon höll i handen. Numret till Johan. Fast hon ångrade sig lite, han är ju ända borta i USA. Hur ska han kunna hjälpa till? Tummen var på väg att nudda av-knappen men blir så chockad att hon släpper greppet om telefonen. Signalerna hon hör är från Johans mobil, han måste ha glömt den hemma.

Alla ljuden kanske bara var inbillning, tänkte hon. Det kanske inte alls är någon mer förutom henne själv här hemma. Kanske var det en dröm alltihop. En dröm som hon vaknade av och trodde att allt var sant. Egentligen så var stegen hon hörde bara på låtsas, det var bara det hon drömde men trodde var sant när hon vaknade. Det måste ju vara så, jag hör ju ingenting nu. Ja det var en dröm.

Emma gick och la sig i sängen igen. Det var lite svårt att kunna somna om efter allt som hänt. Dessutom hade det blivit ljusare utomhus. Ännu en gång sa hon till sig själv ”Det var bara en dröm, det var bara en dröm”. Efter ett tag låg den mörkhåriga personen i sängen och sov sött som tidigare. Som tidigare, vaknade hon igen.

Ljudet från när man rakar hakan med en elektrisk rakapparat kom från badrummet. Emma satte sig upp på en gång, spikrak i ryggen och med ögonen helt öppna som två rådjursögon. Det här kan inte vara en dröm, det kan bara inte. Det är någon som är i våran lägenhet, det måste vara så. Vart skulle annars alla ljuden komma ifrån?

Baseballträet stod redo bredvid sängen.
– Nu ska du få! Sa hon med en bestämd röst.

Bakom en vägg stod hon och höll baseballträet stadigt i händerna. Det var mörkt i badrummet så det enda man kunde se var en måltavla av en lång kille eller kanske en gubbe. Nu gäller det. Jag går försiktigt fram och höjer baseballträet och sen BANG. Det var precis så hon gjorde också. Mannen faller ner skrikandes på golvet efter ett hårt slag av Emma.

– Neeej Johan, förlåt förlåt förlåt. Hur gick det? Jag visste inte att det var du, skulle inte du vara i USA? Grät Emma och föll ner på knä bredvid.

Inget svar. Johan ligger medvetslös på badrumsgolvet. Emma springer och hämtar telefonen och slår snabbt in 112. Flera signaler går fram men därefter är det en kvinna som svarar. Hon säger att Emma ska ta det lugnt och frågar vilken gata det är på osv. Emma kan knappt prata för att hon gråter så mycket. Därpå hör hon sirenerna från ambulansen, allt går så snabbt och rätt som det är så ligger Johan på bården som två sjuksköterskor drar på. Hon småspringer bredvid och då öppnar Johan ögonen och säger:

– Jag kom inte med planet, ville inte väcka dig.